måndag 4 april 2011

Åsgatan 4

I veckan påbörjas rivningsarbetet av ett hus. Inget konstigt alls egentligen. Gamla hus fulla med gifter ska rivas.

Men det är huset med så många välbekanta lukter, där jag kunnat varje trappsteg och känt igen varenda ojämnhet i väggfärgen. Det är huset som jag lekt tagen i, som jag firat så många jular i. Det var i det huset som jag lärde mig hänga och vika tvätt, i källaren som luktade sådär fuktigt gott. Huset vars balkongräcke som jag fortfarande kan känna känslan av, det där sträva.. i betong. Jag vill minnas att solen alltid sken på mormor och morfars balkong. Som man ofta gör, när man minns de fina stunderna. Det var där vi firade min konfirmation, det var där vi samlades efter dop, begravningar och under släktsammankomster. Det var där vi satt och valde mellan dödsrunor och stirrade tomt framför oss när Janne hade dött. Det var i det huset som jag brukade lägga mig i mormor och morfars dubbelsäng på kvällarna, under det där varma och mjuka täcket. Där väntade jag snällt medan mormor gjorde sig i ordning innan hon la sig hos mig och läste sagor ur en alldeles, speciell bok. Det var i det huset som jag gömde mig när jag var arg och ledsen, det var dit jag gick efter skolan. Det var i lägenheten på Åsgatan 4 som vi använde mormors alla garnnystan för att skapa äventyrsland att krypa igenom. Likt Spindelmannen ålade vi oss fram, mellan köksmöblerna och skrivmaskinen i sovrummet. Det var i det huset som morfar brukade sitta på stolen som alltid blockerade både kyl och frys, samtidigt som han rökte under fläkten och drack kaffe på fat. Jag visste precis hur man skulle smyga som tystast och hur man bäst klättrade upp på bänkarna för att nå det man ville ha.

Måhända att kärleken och värmen egentligen inte satt i väggarna, utan snarare i personerna som rörde sig inom dom. Men det känns ändå en aning smärtsamt att stå och se på när man river det som symboliserar så många barndoms- och tonårsminnen.

2 kommentarer:

  1. Det här var för tusan det finaste jag läst på länge. Gjorde helt ont i mig, så otroligt bra beskrivet. Du är så bra på att skriva Lina, ta vara på det! :-) Kramar//Anna-Maria

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet! En vacker och vemodig beskrivning över en "epok" som går i graven. Det är trist när byggnader rivs. Särskilt de som är förknippade med så många fina minnen!

    SvaraRadera